Min Ståndpunkt

Har inte varit så aktiv på Familjeliv som jag brukar vara, tröttheten har hunnit ikapp mig kombinerat med att internet inte varit så bra. Men jag hittade en tråd som jag känner att jag kan ta ställning till utan att ens fundera. Jag citerar den här:

"Är det bara jag som kräver?"

"Jag är tillsammans med en kille, han är trevlig på många sätt men har också en hel del tråkiga sidor. Nu har han flyttat tillbaka till sin egna lägenhet för att "känna" hur det känns att leva själv, varför han flyttade var för att jag ber honom att hjälpa till hemma. Han jobbar heltid och jag är hemma med vårat barn, han menar på att han jobbar hela dagarna och MÅSTE få sitta framför tv:n när han kommer ifrån jobbet, då menar jag inte bara en timma eller så, utan där sitter han från att han kommer hem tills det är dags för läggning. Detta händer inte bara några gånger, utan varje dag.

Om jag inte lagar mat som han gillar, så ställer han sig inte för att laga något till hans lunch-låda, utan äter då inget men om jag däremot lagar något som han tycker om, jaa då ska jag göra iordning en matlåda till honom.

Är det bara jag som kräver att karln ska hjälpa till hemma? Det jag ber honom är att antingen diska, slänga på en tvättmaskin eller dammsuga..... det handlar inte om varje dag men några gånger, vi levde ju ändå i samma lgh och vi är två i ett hem så då tycker jag att man hjälps åt.

Nu är jag ensam och det känns väldigt skönt att inte behöva tjata eller plocka undan hans skit.... men vet inte om jag vill fortsätta detta överhuvudtaget.
Han är 32 år så jag tycker att han borde vara vuxen nog att inse att man hjälper till båda två, inte att en ska göra ALLT hemma, det tänker jag inte acceptera.

Så, är det bara jag som kräver att karln ska hjälpa till?
Visst ska man dela på det och hjälpas åt även om jag för tillfället är hemma med ett litet barn?"



Hjälps åt!
Min ståndpunkt i den här frågan är ganska så given:
Det låter som att det här inte är ett förhållande mellan kvinna och man, utan mellan en mamma och hennes son. Mannen vill bli omhändertagen som när han var ung och bodde hemma, med all markservice fixad och klart. Det är inte okej i en kärleksrelation enligt mig.

Att dela på ansvaret är inte bara självklart, det är också givande för alla inblandade. Dels får var och en känna att den behövs. Dels blir det lättare att få ungefär lika mycket fritid. Dels mår nog relationen bättre om man inte lastar över allting på en person.

Hos oss så sköter faktiskt Peter en väldigt stor del av hushållsjobbet, trots att jag "går hemma" hela dagarna. Men så tar jag också hand om Tim på nätter och tidiga morgnar när Peter jobbar. Och jag sköter planeringsarbete vad gäller mat och inköp, jag har hand om djuren och jag gör det jag kan hemma. (Basics som att bädda, plocka ner disk och tvätt till rätt rum, vattna blommor och så vidare)
Sen gör Peter en hel del när han kommer från jobbet. Hänger tvätt. Diskar. Dammsuger. Tar hand om Tim och Lucas en del. Och så vidare.
Plus att han är den som kör iväg Lucas till andra sidan stan till dagis och hämtar honom på eftermiddagen.

Nu vet jag mycket väl att jag har en himla tur, eftersom majoriteten av killar och män INTE gör såhär mycket hemma. Jag har levt med en person av manligt kön som trodde att jag var hans morsa, inte hans flickvän. Jag gjorde allt. Men så var vi också rejält osams många gånger!


Vad tycker ni?!

Kommentarer
Postat av: Gitsie

Jag håller med dig fullständigt! Mitt ex var sjukligt lat och gjorde inte många knop hemma, det var bråk och tjafs hela tiden.

Nu är jag gift med en man där vi delar på allt och det är så skönt, här finns det ingen regel vem som tvättar eller lagar mat och städar utan den med bäst tid gör det...så enkelt är det.

Fin blogg du har, gillar din charmiga header. :)

2010-01-21 @ 08:17:42
URL: http://gitsie78.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0