Barbakvinnan har rätt..

Visst är det tragiskt att två soldater dödats under sin tjänstgöring i Afghanistan. Mina tankar går till dem och alla i deras anhörigkrets. Även vänner och bekanta har mina fulla sympatier.
Det är en risk som kommer med jobbet som soldat, så är det bara. Även om man kanske tycker att den är försvinnande liten så finns den alltid.
Peter har pratat om att han vill åka på utlandstjänst någon gång. Och visst vill jag att han får leva sin dröm, göra det han önskat sig. Men inte för dagen. Just nu har han Tim, en liten kille som behöver sin pappa. Då känner jag att han ska nog stanna hemma tills Tim kan vara en del av beslutsprocessen. När Tim är stor nog att förstå att pappa vill åka utomlands, då släpper jag mer än gärna iväg Peter utomlands. Så är det. För det handlar om respekt. Att han får utöva sitt yrke fullt ut. Det är ju något han älskar och alltid velat göra. Så vem är jag att stå i hans väg?

Anki (Barbakvinnan) resonerar likadant. De har gjort likadant hemma hos henne. Med den stora skillnaden att hennes P har varit iväg i olika omgångar redan. Men så är ockå deras barn aningen större än vad Lucas och Tim är.

Jag anser att det är självklart att Peter själv ska få välja om och när han vill åka. Men han vet att jag tycker att det är oansvarigt av honom om han skulle åka iväg just nu, när han precis blivit pappa. Att lämna över hela ansvaret till mig är en sak, men att sätta barn till världen och sedan medvetet åka ner till ett krigshärjat område, det känns lite sådär. Då känner jag litegrann så att "varför skaffa familj om du sedan vill riskera den direkt därpå?"
Men som sagt. När barnen kan vara involverade i beslutet, eller åtminstone inser att pappa åker iväg för att jobba och det KAN hända att han inte kommer hem, men då har han åtminstone gjort vad han kan för att förbättra världen, vilket är mer än vad många andra har.. DÅ är det med stolthet jag ser honom åka.
Skulle han skadas eller dödas, naturligtvis är det en ofattbar tragedi. Men det är hans val, inte mitt. Han har låtit mig göra saker, och han skulle vara redo att göra saker för mig, vi har diskuterat saken. Så varför ska jag stå i hans väg så länge han respekterar min enda önskan om att barnen ska förstå..? Hur mycket älskar man en människa om man vill hindra den ifrån att göra det den känner är rätt och vill? Om det handlar om att bidra till en bättre värld, dessutom..

Afghanerna behöver hjälp. De behöver den på många sätt. Och svenskar gör dagligen vad de kan för att hjälpa.
Om vi hade varit afghanistan, hade inte vi velat ha hjälp då?
Vi kan inte sitta bakåtlutade och bara se på när världen förfaller, vi har inget pågående krig här. Men en dag kanske vi har det. Och vem, jag bara frågar, VEM ska hjälpa oss om vi inte hjälper någon annan?
Scratch my back and I'll scratch yours ni vet...


Så ja, jag tycker att trupperna ska stanna. Jag tycker att de gör något bra. Och jag tror att det är fel att dra hela det afghanska folket över samma kam som den enskilda individ som utförde det här dådet.
Det är ungefär lika klyftigt som att jämföra hela Sveriges befolkning med föräldrarna till Bobby. Eller Hagamannen. Eller Anders Eklund eller för all del vem som helst som begått ett vidrigt brott. Är hela Österrike som Joseph Fritzl bara för att HAN låst in sin egen dotter i 24 år och våldtagit henne kontinueligt? Är hela Iraks befolkning som Saddam Hussein, bara för att HAN gjort vad han gjort? Nej.
Det är inte rättvist att tro att hela afghanistan går och hatar och väntar på att få ha ihjäl "otrogna svenskar" bara för att talibanledaren Wazir Gul gör det.

Det är bara min spontana åsikt. Den kan komma att ändras. Men så är vi människor. Föränderliga.

Vilket ståhej om Kissies PRIVATA blogg!

Jag fattar inte grejen. Varför är det så intressant att läsa vad Alexandra Nilsson aka Kissie skriver i "Kissies privata blogg"? Även om jag snubblade över den så är jag rätt säker på att jag skulle skita i att läsa eller länka den, för ärligt talat, hur spännande liv har tjejen EGENTLIGEN?

Springer på fester och gör bort sig, tränar, solar, käkar skiter och smörjer in sig med diverse skit samt bloggar och klankar ner på allt och alla. Och skryter.

Tjejen Kissie i landets just nu största blogg är en fiktiv person. Alexandra är säkerligen någon helt annan. En rätt tråkig människa, som lyckats vända sin förmåga att få folk att störa sig på henne (provocera) till något bra. Good for her. Jag tycker ändå att det är overkill att vilja läsa hennes "privata blogg".

Tjejen kan inte stava, vilket gör att en blogg tappar läsvärde på studs enligt mig.
När hon gått på lite fler svenskalektioner och fått mer än VG så kanske det kan vara intressant. Innan dess skulle jag inte vilja hitta hennes privata blogg, det är sorgligt nog att jag vet var den "kända" bloggen finns. Ännu mer sorgligt att jag är så uttråkad att jag kollar på den ibland.

Min Ståndpunkt

Har inte varit så aktiv på Familjeliv som jag brukar vara, tröttheten har hunnit ikapp mig kombinerat med att internet inte varit så bra. Men jag hittade en tråd som jag känner att jag kan ta ställning till utan att ens fundera. Jag citerar den här:

"Är det bara jag som kräver?"

"Jag är tillsammans med en kille, han är trevlig på många sätt men har också en hel del tråkiga sidor. Nu har han flyttat tillbaka till sin egna lägenhet för att "känna" hur det känns att leva själv, varför han flyttade var för att jag ber honom att hjälpa till hemma. Han jobbar heltid och jag är hemma med vårat barn, han menar på att han jobbar hela dagarna och MÅSTE få sitta framför tv:n när han kommer ifrån jobbet, då menar jag inte bara en timma eller så, utan där sitter han från att han kommer hem tills det är dags för läggning. Detta händer inte bara några gånger, utan varje dag.

Om jag inte lagar mat som han gillar, så ställer han sig inte för att laga något till hans lunch-låda, utan äter då inget men om jag däremot lagar något som han tycker om, jaa då ska jag göra iordning en matlåda till honom.

Är det bara jag som kräver att karln ska hjälpa till hemma? Det jag ber honom är att antingen diska, slänga på en tvättmaskin eller dammsuga..... det handlar inte om varje dag men några gånger, vi levde ju ändå i samma lgh och vi är två i ett hem så då tycker jag att man hjälps åt.

Nu är jag ensam och det känns väldigt skönt att inte behöva tjata eller plocka undan hans skit.... men vet inte om jag vill fortsätta detta överhuvudtaget.
Han är 32 år så jag tycker att han borde vara vuxen nog att inse att man hjälper till båda två, inte att en ska göra ALLT hemma, det tänker jag inte acceptera.

Så, är det bara jag som kräver att karln ska hjälpa till?
Visst ska man dela på det och hjälpas åt även om jag för tillfället är hemma med ett litet barn?"



Hjälps åt!
Min ståndpunkt i den här frågan är ganska så given:
Det låter som att det här inte är ett förhållande mellan kvinna och man, utan mellan en mamma och hennes son. Mannen vill bli omhändertagen som när han var ung och bodde hemma, med all markservice fixad och klart. Det är inte okej i en kärleksrelation enligt mig.

Att dela på ansvaret är inte bara självklart, det är också givande för alla inblandade. Dels får var och en känna att den behövs. Dels blir det lättare att få ungefär lika mycket fritid. Dels mår nog relationen bättre om man inte lastar över allting på en person.

Hos oss så sköter faktiskt Peter en väldigt stor del av hushållsjobbet, trots att jag "går hemma" hela dagarna. Men så tar jag också hand om Tim på nätter och tidiga morgnar när Peter jobbar. Och jag sköter planeringsarbete vad gäller mat och inköp, jag har hand om djuren och jag gör det jag kan hemma. (Basics som att bädda, plocka ner disk och tvätt till rätt rum, vattna blommor och så vidare)
Sen gör Peter en hel del när han kommer från jobbet. Hänger tvätt. Diskar. Dammsuger. Tar hand om Tim och Lucas en del. Och så vidare.
Plus att han är den som kör iväg Lucas till andra sidan stan till dagis och hämtar honom på eftermiddagen.

Nu vet jag mycket väl att jag har en himla tur, eftersom majoriteten av killar och män INTE gör såhär mycket hemma. Jag har levt med en person av manligt kön som trodde att jag var hans morsa, inte hans flickvän. Jag gjorde allt. Men så var vi också rejält osams många gånger!


Vad tycker ni?!

Så tycker jag!

Dags för en ny kategori igen.

 

Vågorna går höga på Familjeliv, som alltid. Idag finns ett antal trådar där man kan läsa om tjejer som lever med killar som spelar World of Warcraft (WoW).

Här är ETT av många exempel på hur det kan se ut:



Jag blir ärligt talat förbannad när jag läser detta.
Hur kan man som pappa skita i sitt eget barn? Hur kan man som mamma tillåta att det fortsätter såhär?

Peter spelar WoW, och har gjort det sedan det kom ut. Har alla expansionerna, flera konton och ett antal gubbar.  Var med i ett gille (guild) och raidade flera gånger i veckan. Sitter och tjattrar med sina polare i spelet med lurar och helt off från omvärlden.
MEN. Han gör det EFTER att maten lagats, disken fixats och tvätten hängts. Han frågar om det är något som han behöver hjälpa mig med, eller om han ska ta Tim. Han går ut med Nemo eller åker och handlar. Kort sagt, han rusar inte raka vägen till spelet när han kommer hem. Snarare så går han dit i sista hand. Det är ett nöje för honom. Att hälla upp ett glas cola (varför gör alla spelnördar det, dricker cola?) och sätta sig i sin egen lilla spelvärld är något som han UNNAR sig efter alla måsten. Inte något som är självklart och ska göras varje dag. Åtminstone inte om det finns saker att göra.

Jag lovar, jag hade ryckt modemet tills snubben fattar allvaret. Att diskutera verkar ju inte vara aktuellt. Därför krävs ju HANDLING. Och vad är mer effektivt än att göra honom förbannad? Så han får veta hur det känns när någon inte ställer upp som förväntat. För det är ju, i det ovanstående exemplet, precis det han väntar sig av tjejen. Att hon ska ställa upp så han kan spela.

Som förälder har man i första hand ett ansvar för sin familj, att alla mår bra och att man umgås och får en slags trygghet. Barnen måste komma först i alla lägen. Något annat är absurt. Då ska man inte ha en familj.

Killen i exemplet verkar dels väldigt egotrippad, men jag tycker också att det liknar ett spelmissbruk. Något som Blizzard, som utvecklade spelet, anklagas för lite då och då.
Och ja. Man kan bli beroende av att spela WoW.

Människan är ett flockdjur. Vi behöver socialt umgänge för att må bra. Och bekräftelse. När man spelar WoW så träffar man hela tiden på människor som spelar. Man pratar, hjälps åt att genomföra uppdrag, och är man duktig och trevlig så har man snart nya kompisar att spela med. Man chattar under spelets gång eller pratar i headset. Man får bekräftelse för det man gjort, och bekräftelse är och förblir något som man vill ha och behöver.

Man kan ju tycka att killen i exemplet ovan ska tycka att hans familj bekräftar honom mer, men eftersom tjejen ställer krav på honom genom att vilja att han tar hand om sitt barn, så är det inte renodlad bekräftelse. Alltså inte lika mycket värt som det som kan fås genom spelet. I spelet måste man inte ge en motprestation för att få höra att man är bra. Det räcker att vara bra på spelandet.

Som sagt. Jag hade aldrig ställt upp på det där. Killen hade fått leta reda på en annan tjej. För att besegra ett sådant beteende som att spela dygnet runt så måste man ha tålamod och själv vara i det närmaste perfekt, så man kan tävla mot spelet. Då KANSKE det går. Men jag är långt ifrån perfekt. Och framför allt tycker jag inte att man som partner ska behöva tävla mot ett spel. Då är det dags att söka hjälp för sitt förhållande.

RSS 2.0