tremoten

Visst är det tragiskt att två soldater dödats under sin tjänstgöring i Afghanistan. Mina tankar går till dem och alla i deras anhörigkrets. Även vänner och bekanta har mina fulla sympatier.
Det är en risk som kommer med jobbet som soldat, så är det bara. Även om man kanske tycker att den är försvinnande liten så finns den alltid.
Peter har pratat om att han vill åka på utlandstjänst någon gång. Och visst vill jag att han får leva sin dröm, göra det han önskat sig. Men inte för dagen. Just nu har han Tim, en liten kille som behöver sin pappa. Då känner jag att han ska nog stanna hemma tills Tim kan vara en del av beslutsprocessen. När Tim är stor nog att förstå att pappa vill åka utomlands, då släpper jag mer än gärna iväg Peter utomlands. Så är det. För det handlar om respekt. Att han får utöva sitt yrke fullt ut. Det är ju något han älskar och alltid velat göra. Så vem är jag att stå i hans väg?

Anki (Barbakvinnan) resonerar likadant. De har gjort likadant hemma hos henne. Med den stora skillnaden att hennes P har varit iväg i olika omgångar redan. Men så är ockå deras barn aningen större än vad Lucas och Tim är.

Jag anser att det är självklart att Peter själv ska få välja om och när han vill åka. Men han vet att jag tycker att det är oansvarigt av honom om han skulle åka iväg just nu, när han precis blivit pappa. Att lämna över hela ansvaret till mig är en sak, men att sätta barn till världen och sedan medvetet åka ner till ett krigshärjat område, det känns lite sådär. Då känner jag litegrann så att "varför skaffa familj om du sedan vill riskera den direkt därpå?"
Men som sagt. När barnen kan vara involverade i beslutet, eller åtminstone inser att pappa åker iväg för att jobba och det KAN hända att han inte kommer hem, men då har han åtminstone gjort vad han kan för att förbättra världen, vilket är mer än vad många andra har.. DÅ är det med stolthet jag ser honom åka.
Skulle han skadas eller dödas, naturligtvis är det en ofattbar tragedi. Men det är hans val, inte mitt. Han har låtit mig göra saker, och han skulle vara redo att göra saker för mig, vi har diskuterat saken. Så varför ska jag stå i hans väg så länge han respekterar min enda önskan om att barnen ska förstå..? Hur mycket älskar man en människa om man vill hindra den ifrån att göra det den känner är rätt och vill? Om det handlar om att bidra till en bättre värld, dessutom..

Afghanerna behöver hjälp. De behöver den på många sätt. Och svenskar gör dagligen vad de kan för att hjälpa.
Om vi hade varit afghanistan, hade inte vi velat ha hjälp då?
Vi kan inte sitta bakåtlutade och bara se på när världen förfaller, vi har inget pågående krig här. Men en dag kanske vi har det. Och vem, jag bara frågar, VEM ska hjälpa oss om vi inte hjälper någon annan?
Scratch my back and I'll scratch yours ni vet...

Så ja, jag tycker att trupperna ska stanna. Jag tycker att de gör något bra. Och jag tror att det är fel att dra hela det afghanska folket över samma kam som den enskilda individ som utförde det här dådet.
Det är ungefär lika klyftigt som att jämföra hela Sveriges befolkning med föräldrarna till Bobby. Eller Hagamannen. Eller Anders Eklund eller för all del vem som helst som begått ett vidrigt brott. Är hela Österrike som Joseph Fritzl bara för att HAN låst in sin egen dotter i 24 år och våldtagit henne kontinueligt? Är hela Iraks befolkning som Saddam Hussein, bara för att HAN gjort vad han gjort? Nej.
Det är inte rättvist att tro att hela afghanistan går och hatar och väntar på att få ha ihjäl "otrogna svenskar" bara för att talibanledaren Wazir Gul gör det.

Det är bara min spontana åsikt. Den kan komma att ändras. Men så är vi människor. Föränderliga.