tremoten

Vem kan vilja den här lilla killen något ont?

25 oktober 2005. Dagen som förändrade mitt liv.
Jag vaknade av att telefonen ringde, och hämtade upp Lucas ur sängen på samma gång som jag gick för att svara. När jag svarade så var det en person som jag kände till ytligt från en jobbrelaterad situation. Vi hade dock inte hörts av på flera månader, eftersom jag ansåg att jag inte behövde ha mer med honom att göra.
Nu berättade han att han stod utanför min lägenhet (som låg på bottenvåningen i huset, man kunde klättra in på balkongen utan att ens anstränga sig) i en taxi, och så hade han gjort några timmar visade det sig i efterhand. Mina grannar hade sett en taxi med texten "Taxi Stockholm" stå där ute sedan femtiden på morgonen.

Han krävde att få komma in. Annars skulle han hitta ett sätt att ta sig in ändå. Så jag släppte in honom, och med honom kom taxichauffören också.
Jag höll i Lucas, och blev föst in i köket, ner på en stol. Han skickade ut taxichauffören till taxin efter öl, och när taxikillen gick ut, plockade han fram en pistol och berättade med ett flin att nu skulle jag förklara för honom varför i helvete jag trodde att jag kunde leka med honom?
Jag fattade ingenting, satt tyst. Han upprepade, och sträckte sig sedan över bordet och smekte min kind. Jag rös av obehag, men vågade knappast säga något.
Han kallade mig sin lilla prinsessa, och vände på huvudet när taxikillen kom tillbaka in i lägenheten.

Han skickade in taxikillen till vardagsrummet medan han fortsatte att med låg, väsande röst berätta för mig att jag hade gjort honom förbannad när jag tackade nej till hans (enligt honom) fantastiska erbjudande några månader tidigare. Nu skulle jag få betala för det.
Ville jag skjutas först eller sist, jag var ju trots allt hans lilla prinsessa, så det valet kunde jag få. Han tittade på Lucas med och klappade honom på kinden och log igen. Jag kände hur jag nästan kräktes. Han petade på min son. Jag minns att jag tänkte att det var ju väldigt typiskt att jag, som annars alltid hade eller fick besök, inte hade någon hos mig och ingen var på ingång heller. Lagen om alltings jävlighet.

Han fortsatte med sitt svamlande, och till sist sa jag att "För fan, sluta tjafsa, ska du ha ihjäl mig eller oss så gör det någon gång, jag har fan bättre saker för mig än att sitta här, Lucas behöver ny blöja!"
Han kom av sig totalt, jag reste mig och gick in i Lucas rum och la honom på skötbordet för att byta hans blöja, precis som jag sagt. Efter kom Han, med pistolen i högsta hugg. Han tog mig i håret och höll hårt. Nu var han arg. Nu skulle jag ringa min bank och kolla mina konton. Sen skulle taxikillen hämta ut de pengar som fanns att ta ut, och sen skulle han ta med sig dem, och de skulle åka till Stockholm för att "hämta varor" som jag skulle sälja vidare. Plötsligt var jag hans medarbetare. Och prinsessa.
Jag vände på mig, och fick pistolen rakt i bröstbenet. Jag såg på honom med ilsken blick, men gick och ringde min bank. Gav sen kortet och koden till taxikillen, som såg rädd ut. Han kom tillbaka efter en halvtimme ungefär, och under tiden fick jag ytterligare frågor om hur jag ville dö, om det skulle vara hemskt att se min son våldtas, om han kanske skulle våldta oss båda, och om vi skulle åka till Riga tillsammans för att gifta oss innan jag dog, så att han kunde få vårdnaden om min son om han lät honom leva. Dessutom uttryckte han önskemål om att få ta med min katt eftersom han var så "cool". Han låg och sov, så vad som var så coolt vet jag inte.

Jag sa inte mycket under den här tiden, min enda tanke var att få iväg dem. Att dra. Att på något vis försvinna. När pengarna kom så fick jag dem, och tvingades snabbt att ge dem vidare till honom.
Men så var han plötsligt akut tvungen att köpa sprit. Och så ringde någon och ville ha dit honom. Till Stockholm.
Jag såg honom gå, sakta och tveksamt, mot min ytterdörr.
Han vände sig i dörrhålet, log skevt och sa "hejdå sessan, jag kommer lite senare med varor. Stanna hemma. Jag kommer snart. Och är du inte här då, så dödar jag er båda när jag hittar er. Och du VET att jag hittar dig. Er. Visst? Puss på dig så länge.."
Sen var de borta.

Jag försvann efter den dagen. Jag flyttade. Fick skyddad identitet. Flyttade mellan skyddade boenden med min son. Bytte förnamn. Och så har det varit sen dess till nu. Många turer, med rättegångar, advokater, skadestånd och kronofogde och gud vet allt. Han fick sitt straff. Det varade i ett par år. Mitt straff varar för all framtid. tack så mycket.

Hade DU kunnat sikta med ett laddat vapen (fick se kulorna flera gånger) på en tiomånaders bebis?