tremoten

Jag var nere på stan ikväll. Bara såsade runt lite för att slippa att alltid vara hemma. Peter tog kidsen och skötte dem och jag gick runt och glodde i affärer. Spännande värre. Plötsligt ringde min mobil. Och jag lovar, det händer typ aldrig när jag redan pratat med min mamma den dagen, för det är ungefär bara hon som ringer till mig. Eller Peter.

Men nu var det inte vare sig Peter eller mamma. Inte ens någon som ringt fel. Det var en kille jag haft mycket ihop med en gång för flera år sedan. En kille som jag inte haft någon som helst koll på under lång tid. Men som i ärlighetens namn funderat på då och då, och undrat vad han gjort, hur han mått och vad som hänt med honom.
Poff bara, så ringer han mig. Snacka om chock. Först visste jag inte vad jag skulle tycka eller säga. Men sen lossnade det. Talets gåva har han alltid haft, och det smittar av sig på mig.

Så vi pratade. Länge. Och bytte MSN-adress och så har vi chattat lite och han har kollat på bloggarna osv. Och det känns bra.
Jag är helt förvånad. Ärligt. Jätteförvånad. För jag trodde att jag kanske var lite sårad över vad den här killen gjort i vissa lägen. Men seriöst.. jag är bara glad, för han har kommit på fötter igen. Han verkade må bra och lät positiv och glad. Och det var som att en sten föll av mina axlar.

Har jag omedvetet gått och "hoppats" på honom? Önskat honom välgång? Hållt hoppet uppe om att han ska vara okej, och helst ha det toppen? Tydligen.
Det visar väl vilken jäkla snäll människa jag är?! Jag förlåter det mesta och de flesta, uppenbarligen.
Vi får se var det leder. Men det har börjat trevligt. Hoppas det fortsätter så.